Jag följer med intresse skoldebatten på DN kultur med kulturreportern Maciej Zaremba. Han fångar på ett adekvat och levande sätt den utveckling som lett fram till vad den svenska skolan är idag. Skolan framställs ofta negativt i mediadebatten. Det handlar om hur den svenska skolan faller i ranking vid olika internationella mätningar. Balansen mellan bildning som att forma, utveckla och förädla personligheten och utbildning genom att utrusta med kunskap och färdigheter, går i praktiken från det ena diket till det andra. Sunt förnuft får ofta inte genomslagskraft, då det gäller att utveckla självständiga och reflekterande ungdomar.
De nya läroplaner som träder i kraft den 1 juli innehåller redskap för att återerövra undervisningen. Det som saknas är den vardagsnära forskningen. Sjukvården har stöd av 20 gånger mer omfattande forskning än undervisningen. För att komma ikapp vården skulle det krävas en ökning av ekonomiska resurser från en miljard kronor till tio miljarder. Som lärare sedan slutet av 60-talet har jag varit med om ett antal pedagogiska metoder, alltifrån den rena katederundervisningen till förväntningar om den på egen hand forskande eleven. Jag har hela tiden saknat den skolnära forskningen för att kunna utgå från vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Eleverna blir ofta ”försökskaniner” medan lärarna matas med ordet effektivitet för att höja elevers meritvärden. Det grundläggande pedagogiska hantverket hamnar i bakgrunden.
Forskningsinstitut för skolan
Som tidigare ledamot i Skaraborgsinstitutets styrelse, där vardagsnära forskning i egen professionell verksamhet ger direkta kliniska erfarenheter för vårdarbetet, känner jag ett starkt behov av att utveckla sådan verksamhet också i skolan. Det skulle innebära en bättre trygghet i undervisningen, samtidigt som det ger inspirerande utveckling för lärare. Som nuvarande ledamot i Regionala Etikprövningsnämnden för medicinsk forskning ser jag med avund hur olika metoder inom sjukvården hela tiden utforskas. Inom den kommunaliserade skolan ska 290 kommuner helst uppfinna hjulet var för sig. Jag håller med Maciej Zarembas ord om ”varje lärare som en nedvärderad hjälte”.
I Skaraborg borde vi ha alla möjligheter att tillskapa ett Skaraborgsinstitut för skolforsning. Det finns en mindre grupp forskande lärare spridda i verksamheten, vi har lärplattformar och Lärarlyftet, Gymnasium Skaraborg som samverkansorgan och en nystartad Kunskaps- och kompetensplattform inom Kommunalförbundet. Ensam är inte stark. Tillsammans skulle ett forskningsinstitut kunna tillskapas. Jag ser fram mot detta.